Jag, Lovisa..

(Jag skrev detta inlägg inatt, vid halv två-tiden..)

Jag som trodde att jag skulle sova, men nej, det skulle jag tydligen inte. Det är alldeles för många tankar som snurrar runt i mitt huvud och jag känner att jag måste skriva av mig en aning. De senaste dagarna har jag tänkt en hel del på om jag ska öppna upp lite mer här på min blogg, och på så sätt nå ut mer till mina läsare. Jag skrev häromdagen att det finns så mycket jag skulle vilja dela med mig av och jag tror faktiskt att jag ska göra det nu..

Jag är så trött på det eviga tjatet om hur man ska se ut. För ett par timmar sedan läste jag en artikel om tre modeller, varav två av dem var systrar, som svälte ihjäl sig. Alla tre hade grav anorexi, men ingen i deras närhet tog det på allvar. De ansåg väl att karriären var viktigare än hälsan, och se hur de gick.. Två stackars föräldrar förlorade båda sina döttrar inom kort för att de skulle visa sig ”vackra” på podiet. Usch.

Det är verkligen fruktansvärt! Tag bara min enkät som har funnits på min blogg den senaste veckan som exempel på detta. Det var inte särskilt många som kryssade i, men nästan hälften av de som gjorde det, var missnöjda med sig själva och önskade att de var någon annan. Det kallar jag tragiskt.

Anledningen till att jag känner för att öppna upp och bjuda mer på mig själv, är för att jag inte vill att ni ska få fel intryck av mig. Jag vill inte verka vara den bekymmersfria tjejen som bara tänker på vad hon ska ha på sig dagen därpå eller hur hon ska le på sin ”dagens outfit-bild”. Nej, tro mig, jag har så mycket mer i huvudet än så, och det är just det som jag vill få ut..

Visst, jag är för det mesta glad och energisk - ibland nästan lite väl mycket, kan nog många tycka. Men det är för jag har så otroligt mycket energi och lycka som jag vill ta igen, som jag har sparat under en väldigt lång period.

Anledningen till att jag alltid hänger upp mig på artiklar eller inlägg om ätstörningar är för att det står mig väldigt nära. Jag har själv haft anorexia nevrosa i drygt ett år, och vet själv hur jävligt det är. Ingen människa som inte har varit med om det kan förstå hur det känns, inte ens föreställa sig. Min anorexi var en fortsättning på en depression som jag fick mellan åttan och nian. Den entusiastiska flicka jag en gång var försvann spårlöst och förvandlades till en inkompetent, apatisk och nergången femtonåring som bara ville bort.

Jag vill bara poängtera att jag inte skriver detta för att jag vill ha uppmärksamhet eller att ni ska tycka synd om mig. Nej nej nej, verkligen inte!

Nu har jag kommit långt på min resa och njuter just nu av livet som aldrig förr. Med hjälp av en stöttande familj, underbara vänner och experter som är till för att hjälpa så går det.

Jag vill bara att folk ska kunna vara nöjda med sig själva, att de ska tycka om sig själva för den person den är. Jag önskar att jag också kunde lyssna på mig själv ibland, att jag också skulle kunna vara nöjd med mig själv. Fast och andra sidan, hade jag inte gått igenom allt detta, hade jag inte varit den jag är idag. Jag kan faktiskt till och med säga att jag inte skulle vilja ha det ogjort, men givetvis skulle jag inte vilja falla tillbaka i samma fälla och vara med om det igen.

Det jag försöker förmedla är bara att man växer i det svåra, och utvecklas till en person man inte annars skulle blivit. Jag var sjukskriven från en stor del av sista terminen i nian och fick åka hem från min språkresa på sommaren för att jag mådde för dåligt.. och visst, det var för jävligt, men det behövdes samtidigt för att få mig att förstå att jag behövde ta tag i mina problem. Idag mår jag som sagt bättre än någonsin, och lyssnar på mig själv på ett helt annat sätt. Jag känner mig så otroligt mycket starkare och kan handskas med problem på ett helt annat sätt, och det är tack vare allt jag gått igenom.

Som ni kanske förstår är även detta anledningen till att jag inte följde med till Bad Gastein. Jag bokade resan i september, då jag hoppades på att vara tillräckligt frisk för att åka med. Tyvärr ansåg varken läkare eller mina föräldrar att jag var det nu när det var dags att åka, att jag helt enkelt inte skulle orka vara så extremt aktiv i en vecka.
De anser inte heller att jag kan ta ansvar för mitt ätande själv ännu. Visst, det är otroligt tråkigt .Men samtidigt är det nog sanningen. Jag får helt enkelt vänta på min tid och kanske åka med nästa år istället.

Det jag menar är att man inte ska ge upp! Jag vill hjälpa unga tjejer, och killar för den delen, som går igenom detta och som gett upp sin livslust totalt. Jag vill verkligen inte att samhällets ungdomar ska behöva lida på detta sätt på grund av att det finns ett ideal som man "så tvunget" ska följa.

N E J, det gör det verkligen inte. Alla människor är unika, och det är något man måste förstå. Jag hoppas själv på att jag någon gång ska känna att jag räcker till, vilket jag för första gången på länge är på god väg att göra. Jag menar bara att man inte ska gå runt och tro att alla människor runt om en har det perfekt, och att man är den enda på jorden som har det jobbigt. För tro mig, alla människor har bekymmer och ett jobbigt förflutet eller framtid, även om de inte visar det.

Jag skulle verkligen uppskatta om ni kommenterade vad jag skrivit, berättar hur ni känner eller vad ni tycker om det hela. Känns nämligen lite märkligt om jag skriver av mig totalt och inte får någon respons på det. Menar som sagt inte att ni ska tycka synd om mig (!) utan typ, engagera er, fråga och så. :)

Nej, gott folk.. om alla ska ta och klappa sig själva på axeln nu och säga att ni duger.